Umeå - Sthlm, t o r

Som Per Gunnar Evander Holyfield

sluggar jag mig fram

gör våld på sanningen

duckar mellan fiktion & självbiografi.

Det här är historien om längtan

från en hönsbur till en ankdamm.

*

...Hörnefors... Nordmaling... Ullånger...

Jag fattar det inte. Alla dessa tråkiga orter längs norrlandskusten, mitt ute i skogen.

                      Jag kan förstå att någon vill bo i skogen och jag kan förstå att någon vill bo i mindre samhällen, men jag kan inte förstå varför någon vill bo i skogen med E4-trafik precis utanför dörren...

Söderhamn. Verkar ju ändå vara trevligt. Som en stad. Fast liten. De har åtminstone ett shoppingcenter man kan utnyttja för att fylla sina själsliga hål.

Jag kommer tillbaka till bussen efter matuppehållet i Tönnebro. Det står två stycken Y-bussar bredvid varandra. En är dubbeldäckare och en är det inte. Jag går på den som har en våning, för det hade ju min buss... Jo. Det är ju löjligt att jag ens tänker tanken, tänker jag, att jag är osäker på om det fanns två våningar eller inte. Jag går ombord, och jodå, visst ser passagerarna på platsen framför min bekanta ut, resten har jag lite sämre koll på.

                      Jag sätter mig bakom dem och där ligger min pokerbok och min vattenflaska. Snart startas bussen upp, lysena tänds och busschauffören annonserar i högtalarna att vi fortsätter vidare norrut. Norrut? Jag är ju på väg till Stockholm, tänker jag. Han måste ju ha sagt fel.

                      Vi är alltså på väg söderut. Jag ska tävla i poetry slam på Restaurang Rabarber och i Rinkeby dagen därpå. Jag ska bo hos min bror och hans sambo. De väntar barn. Han kommer att bli förälder, först i brödraskaran. Jag tror att han är stolt och glad. Ja, varför skulle han inte vara det? Lite rädd kanske för allt ansvar, ja, det skulle åtminstone jag vara.

                      Vi fortsätter vår resa. Klockan är strax efter fyra på eftermiddagen. Det är svart ute. December här nere är svart. Något enstaka spår av vitt längs vägkanterna, men annars svart och grått. Man är utlämnad till naturen och kan bara lita på elektriciteten. Man tar den för given, som ljusbringare och värmekälla. Det här landet skulle vara ett veritabelt helvete om inte kraften fanns, men kraften är med oss.

                      Jag tar upp och bläddrar i DN som jag köpte i macken i Tönnebro. Jag hoppas hitta något evenemangstips. Kanske, om det går bra med tävlandet imorgon, så att jag får stanna till finalen på lördag, kan jag bjuda min bror och hans sambo på restaurangbesök eller något annat, som tack för att jag får bo hos dem. Ikväll ska vi alla tre (fyra) gå och se Martha Wainwright. Jag vet ingenting om henne. Jag tror det blir bra.

Busschauffören pratar igen. Han säger att vi inte kommer att stanna i Söderhamn eftersom ingen ska av där. Vad då Söderhamn, det ligger väl norrut? Jag tittar på mina medpassagerare. Ingen verkar reagera. Jag blir lite lugnare. Och jag tänker att vi har ju en värdinna här på bussen också, hon om någon borde ju kunna korrigera om chauffören har fått ett psykbryt.

Jag lägger ifrån mig DN, kan inte koncentrera mig. Tittar i pokerboken. Nej, jag är inte intresserad av mörkpoker, jag orkar inte läsa det kapitlet nu. Jag skulle kunna bläddra fram till kapitlet om Hold'em, men jag vill vara noggrann. En seriöst syftande pokerspelare lär sig alla grunder. Det har författaren tutat i mig sedan första sidan. Jag vill vara seriös. Jag vill lära mig utantill det som står i boken, om så bara för att veta vilka teorier jag bryter mot när jag bryter mot dem.

                      Jag försöker tänka på mina dikter i huvudet. Den som jag kanske ska läsa flyter på bra, men den som är svårast vill inte vara med. Varför hakar den upp sig? Är det ett budskap om att jag inte ska ta den? Att jag ska ta den? Jag borde skriva en dikt om poker, tänker jag. En dikt om en poesitävling och likna den vid poker kanske? Ja, det skulle bli bra...

Faan! Nu ser jag skylten mot Sundsvall! Vi är på väg norrut!

                      Jag frågar den lilla tanten bredvid mig, på andra sidan mittgången, var hon är på väg. "Överkalix", säger hon. "Överkalix?", frågar jag. "Då är du väl på fel buss?". "Nej, nej," säger hon, "jag byter i Luleå".

                      Jag får ett blodsockerfall. Jag tror att jag får ett blodsockerfall. Så som det beskrivits för mig av någon som brukar bli yr och brukar säga att det är blodsockerfall. Ja, jag får ett sånt, åtminstone blir jag yr. Om jag inte suttit ned skulle jag ha satt mig nu, med eller mot min vilja. "Så, du ska till Överkalix...", säger jag. "Jo, ska hälsa på bror min. Han bor där. Jag bodde också där för 50 år sedan". "Jaha," säger jag, "var bor du nu då?". "Stockholm". "Och du har rest därifrån idag?". "Jo". "Blir det inte långt att åka? Får du inte ont i kroppen?". "Jo, men vad gör man?". "Nä, det är klart," svarar jag, "vad gör man?".

                      Vad gör man när hela världen tycks upp och ner? Först försäkrar man sig om att man inte står på huvudet, tror jag. Det är alltså ingen som reagerar... Då är det väl jag som är konstig? Det kanske är för det bästa som detta händer? Det kanske inte är meningen att jag ska till Stockholm? Jag kanske ska stanna i Umeå? I evighet. Ja, det är norrlandsandarna som har förbannat mig efter att jag smädat de norra landsändarna i skrift. Jag ska aldrig få lämna kylan. Jag ska aldrig...

Aldrig, aldrig, aldrig... nynnar jag inne i mitt huvud. Jag måste ha suttit så ett bra tag, för nu passerar vi Hudiksvall. Jag tar upp min anteckningsbok och skriver en hyllningsdikt till Hudiksvall. Den blir inte bra. Inte rätta känslan, väldigt överdrivet. Jag putsar och stryker, provar rimmat och orimmat. Nej. Jag vet ingenting om Hudiksvall mer än att det rimmar på bl.a. vattenfall. Och jag hoppas att staden har ett sådant, för jag har just berömt dess grandiositet...

                      Hudiksvalldiktprojektet lägger jag ner lagom till vi har hunnit till Sundsvall. Sundsvall borde få en dikt. Sundsvall rimmar på... Kjell Sundvall... skarpt! Öööh... Men jag har ju bott i Sundsvall ett halvår... Jag vet ju saker... som att det finns studentkorridorer och en skivaffär, och att man för tio år sedan kunde köpa en oäkta lusekofta där, och så fanns det en pub, ja, två t.o.m. Nu ska jag väl kunna hitta på något... En smäktande kärleksballadtext till Sundsvall och dess... McDonalds? Nej. Stenhus... Mitthögskolan... Södra och norra stadsberget... Jag skriver på, men det är underligt, jag minns verkligen inte mycket, förutom att jag var rätt deprimerad och fattig, men det är ju inte så mycket hyllning i det...

                      Jag får kramp i mina fingrar. Jag lägger ifrån mig anteckningsboken. Ingen har stigit av på länge. Nu stannar bussen till strax före höga kusten bron. Bakdörren öppnas och in hoppar tre harar i vit vinterskrud. De hoppar omkring lite fram och tillbaka och tar sig sedan, via mina lår, upp på det dittills lediga sätet bredvid mig. "Ursäkta", säger jag, och flyttar på mina saker. "Har de kaffe på den här bussen?", frågar den största haren. Jag svarar att det har de. "Vi är lite låga på cash nu," säger storharen, "du skulle möjligtvis inte kunna lägga ut för oss?". "Visst," säger jag, "det är inte varje dag man får tillfälle att bjuda tillbaka till naturen". Jag trycker på signalknappen och värdinnan kommer. Hon ler sitt serviceleende och talar till mig i tredje person, allting så avpersonifierat som möjligt. "Fyra kaffe. Till mig och hararna här", förtydligar jag. "Ska det vara med eller utan socker och mjölk?". Jag tittar på de vita luddklumparna som viftar med öronen så att de korsas. Jag tolkar det som ett nej. "Nej," säger jag, "men ge oss några pepparkakor är du hygglig, va?". Vi får en hel burk med pepparkakor. Hararna sitter och knaprar med stor förtjusning. Det blir alldeles smuligt på sätet. Det är knappt man får ett ord ur dem. De tycker verkligen om pepparkakor. Emellanåt sörplar de ljudligt på sitt kaffe.

                      "Jag har aldrig pratat med några harar förut", säger jag och försöker få igång en konversation. "Inte?", säger mellanharen, "Varför inte då då?". "Tja," säger jag, "för det första visste jag inte att ni kunde prata, och även om jag hade vetat det så är jag lite blyg, förstår du. Jag brukar mest hålla mig på min kant om inte folk tar kontakt med mig.". "Jaså," svarar mellanharen, "det är väl dumt? Hur ska du då kunna lära känna andra?". Jag säger att jag håller med om det, men att jag å andra sidan rätt ofta trivs med att vara för mig själv och pyssla med mitt. Men ibland blir det förstås ensamt. "Du får väl börja prata med folk då", säger mellanharen. "Och harar?", säger jag. "Ja, du kan prata med harar också om du vill, det har vi ingenting emot". "Inget emot alls", säger lillharen. "Särskilt inte om du bjuder på pepparkakor", fyller storharen i. "Men nu tror jag att vi närmar oss avstigningsplatsen. Kan du plinga åt oss? Knappen sitter lite högt upp...". "Inga problem", säger jag och trycker. Bussen stannar till.

                      "Kom då", säger storharen. "Hur så?", svarar jag. "Du skulle väl till Stockholm?". "Ja?". "Närmaste vägen till Stockholm är genom vårat hål". "På det viset", säger jag och tar mina saker och går av. Bussen kör iväg och jag står ute i skogen någonstans längs norrlandskusten med tre harar. "Nu då?". "En liten bit in i skogen bara", säger hararna i kör. De skuttar bekvämt på skaren och jag följer efter och sjunker igenom. Nedanför den hårda skorpan är det iskallt vatten. Jag börjar snart frysa ordentligt. "Är det långt kvar?". "Alldeles strax", svarar hararna. "Där, under rotvältan är hålet". Jag kryper in under rötterna och med ett knak så slår vältan igen. Jag hinner känna hur en sten trycker mot min kind och sedan tappar jag medvetandet.

När jag vaknar sitter jag på ett kafé några trappor upp i Kulturhuset. Jag har en dundrande huvudvärk. Runt omkring mig sitter folk och pratar arabiska, ryska och småländska. Jag tittar på bordet jag sitter vid. Där ligger, på en kafébricka, mina glasögon, en tom kaffekopp och lite pepparkakssmulor. Jag tittar i min väska och fiskar upp magnecyl koffeinbrus och en flaska vatten. Jag lägger två tabletter i glaset och häller på vatten, väntar till det har bubblat färdigt, och dricker sedan upp det. Jag tar fram min mobiltelefon och ser att klockan är halv åtta på kvällen. Jag ringer min bror som säger att han kommer och möter mig utanför Stadsteatern.

När vi ses kramar vi om varandra. Han säger att hans sambo inte kunde komma, men att jag får hennes biljett.

                      Vi går till Berns salonger. Min bror träffar några vänner och introducerar mig. De säger att brorsan har berättat om mig. Jag tycker det är bra, då slipper jag verka normal.

Vi har kommit ganska tidigt till Berns. Vi får sittplats och dricker öl och småpratar. Sedan börjar kvällens för-akt, Jonathan, nånting. Han är bra, vacker sång, men kanske inte helt originell. Martha däremot är bland det bästa jag hört på en scen. Hon har en personlig röst som står ut från mängden.

                      En extatisk man står framme vid scenen och sjunger med i texterna under en stor del av konserten. Det är nästan lika kul att titta på honom som på Martha. Jag funderar över om han är en stalker? Nej, varför ska man tro det värsta? Däremot tror min bror och hans vänner att Marthas organist har köpt sin synth av djävulen. Den frambringar helvetiskt skrälliga toner som får mig att hålla för öronen ibland.

                      Jag och brorsan tankar tre öl var och jag får tillbaka min gamla vän huvudvärken. När konserten är slut går vi till den billigaste hamburgersyltan och jag köper ett par burgare som jag äter på vägen. Sedan tar vi t-banan hem till honom. Hans sambo sover sedan länge. Jag hinner inte träffa henne. Jag bäddar deras soffa och tackar brorsan för idag. Sedan somnar jag snart.

*

Nästa dag vaknar jag till lite av brorsans och hans sambos frukostbestyr, somnar sedan om och sover till halv elva. Huvudvärk. Torr i munnen. Jag går och gör mig en kopp kaffe med deras fantastiska kaffeapparat. De har kvarn och espressomaskin. Kvarnen låter som en traktor och kaffemaskinen skriker som ett kolikbarn när den brygger, men resultatet blir sagolikt. Jag äter ett par smörgåsar, duschar och gör toalettbestyr innan jag tar t-banan in mot city.

                      Ikväll ska jag tävla i poetry slam. Jag måste vara galen. Jag mår fysiskt illa. Ingen kommer att tycka om min dikt. Jag kommer att glömma bort texten. Jag kommer att kissa på mig. Ja, jag tänker på allt som kommer att gå fel, men, jag har äntligen bestämt mig för vilken text jag ska läsa. Det blir den där norrlandsdikten. Vad ska norrlandsandarna straffa mig med?

*

Poetry slam-tävlingen gick åt helvete. Eller, allting är ju relativt, jag kissade inte på mig och jag stakade mig inte, men placeringen blev dålig. Killen som läste sist vann. Det brukar va så. Killen som läste sämst och kom tvåa fick ett wild card till finalen. Det brukar va så. På restaurang Rabarber.

Jag vaknar dagen därpå vid elvatiden och gör mig i ordning för att möta min poetry slam-vän vid medborgarplatsen. Vi äter lunch på den thailändska restaurangen bredvid biblioteket. De har en bassäng med stora karpar inne i restaurangen. De är fascinerande att titta på där de simmar runt den förgyllda buddhastatyn. Carpe diem, viskar de till mig, men dagen är bara ett grått regndis, det är en dag för fiskar.

                      Jag och min kompis äter vår mat och promenerar sedan in mot city. Jag är verkligen glad över att få prata med henne för jag har aldrig pratat så mycket med någon annan om poetry slam. Jag vet inte hur jag har fått det här starka intresset för estradpoesi, men jag vet att det känns bra att dela det med någon. Det är därför jag lockas att söka mig till en större stad som Stockholm eller Göteborg. Där finns det möjlighet att träffa likasinnade. Och ändå är estradpoesin en så marginell kulturform. Även i huvudstaden är de estradpoesiintresserade svältfödda.

                      Vi strosar omkring och hamnar till slut på Carnegie Art Awards utställning. Det är nordisk samtidskonst som visas. Det som är mest kraftfullt är en dataanimation med hudlösa löpare som gång på gång slås omkull och tvingas tillbaka till startblocken av en jättefågel med inbyggt sandur. Den får mig att må dåligt. Jag tycker om det.

Efter museibesöket skils vi åt. Jag är väldigt trött men orkar inte åka hem till brorsans lägenhet bara för att vila på soffan en timme. Jag går omkring och får syn på Bob Hansson i kön till fiket på Centralstationen. Det är ett tecken. Men jag vet inte vad det betyder. Kanske att jag kommer att vinna tävlingen ikväll? Kanske att jag borde inse att jag inte är Bob Hansson? Kanske att även Bob Hansson behöver äta? Om även en sådan som Bob Hansson behöver äta, så kanske jag måste äta ännu mer? Om jag äter tio gånger mer än Bob Hansson så kanske jag kan bli lika energisk som honom på scen? Nej, jag vet inte, det betyder nog något annat.

                      Jag går till Kulturhuset och köper ett wienerbröd och en kopp kaffe. Jag sätter mig ner och läser igenom mina texter. De är inte dåliga, men på papper ser de så futtiga ut. Jag vet att de skulle kunna knocka folk om de bara lästes på ett bra sätt.

                      Jag känner mig lite halvdeppad sedan gårdagen och funderar på att inte ha några som helst ambitioner på att vinna i Rinkeby ikväll. Jag tänker att jag ska bara läsa de texter jag tycker bäst om. Men är inte det bara ett småaktigt försök av min hjärna att förbereda mig på en förlust? Har jag lärt mig något om poesi på scen, är det att den som lastar in mest energi i framförandet är den som oftast vinner. Jag måste älska att framföra mina texter, det är det enda sättet att gå tillväga.

                      Jag koncentrerar mig på att älska mina texter, men de vill inte bli älskade. De är lika ocharmiga som jag själv, de öppnar inte upp sig, de tar inte emot kärleken om inte kärleken boxar dem hårt i magen och skriker: "Lyssna! Jag älskar dig, din idiot!". Ja, det är vad som krävs. Det är vad som krävs om någon ska nå fram till mig, och det är vad som krävs för att jag ska nå ut med mina texter, att det framgår bortom alla tvivel att jag älskar dem, att de är mina barn och att världen är deras. Det är den känslan jag måste förmedla ikväll om jag ska kunna vinna. Att jag vanligtvis är tillbakadragen och inte vill ta för mig måste stå åt sidan för mina barns skull. Varje tecken på nervositet kommer publiken att tolka som att mina texter, mina barn, trots vissa företräden, ändå inte är värda att adopteras. Jag är en försäljare, en föreståndare för ett barnhem, och jag kränger barn och söker adoptivföräldrar.

                      Vid rulltrappan i Kulturhuset spelas ett tiotal partier schack. Flera partier har många åskådare, och en del av åskådarna går runt och tittar på alla partier.

                      En gång i tiden spelade jag schack, men det gör jag inte längre. En gång i tiden såg jag saker i svart eller vitt. Nu har det mesta blivit grått. Det är dags att förflytta sig ut i regnet. Åka mot Rinkeby. Läsa dikter rödglödgat. Nu går jag.

*

Rinkeby poetry slam, sista deltävlingen för året. Vi är nio som tävlar, och jag värmer upp med två dikter på öppen scen. Vill testa texter på folk, det, erfarenheten, är det bästa jag kan ta med mig från den här stockholmsresan, förutom ett eventuellt avancemang till en final.

                      Dikterna jag läser på öppen scen får ett artigt mottagande, men inte mer. Jag la inte in någon speciell känsla i dem, läste dem med en snäll, munter pojkröst. Den där rösten som funkar bra när jag ska tala med de dementa på mitt jobb, men här gör den inte succé.

                      Jag hatar den där rösten. Den är inte spännande för fem öre.

När tävlingen börjar känner jag väl till två av mina medtävlare, en energisk man med stor originalitet i framförandet, och en man med stadig stämma som har varit med länge i slamsammanhang. Utöver dessa tror jag mig känna igen namnet på en av de kvinnliga tävlandena. Jag tänker att hon är det största hotet.

                      Men hon blir utslagen i första omgången, och så blir också mannen med rösten.

                      När det är min tur att tävla får min motståndare singla slant. Han vinner och får välja om han ska börja eller inte. Han väljer att börja, någonting som erfarenhetsmässigt brukar vara en sämre utgångspunkt. Han får skapliga poäng, men där jag sitter och väntar tror jag att jag har en hyfsad chans att vinna.

                      Jag försöker komma in i rätt stämning för min läsning. Min text är svår och kräver avvägningar i röstläget. Jag måste låta rytmisk och arg och förvånad och behärskad och raljerande på de rätta ställena. Betonar jag fel kan jag ses som mycket osympatisk av min publik. Jag är lite rädd för att de ska hata mig och tycka att jag är vidrig.

                      Jag får till det rätta stuket. Lyckas förmedla en glöd i mina anklagelser mot maktens män. Under de svåraste bitarna av texten sneglar jag i mina papper, men större delen av framförandet lyckas jag hålla bra ögonkontakt med många i lokalen.

                      När jag går av scenen får jag en gratulerande näve i min från en av de andra kombattanterna. Jag gjorde mitt bästa och kan bara vänta på domen. Jag får 25.2, en bra poäng, en av de högsta jag någonsin fått, jag har aldrig fått 26 eller över. Jag har vunnit kvartsfinalen, nu väntar semifinalen.

                      Jag ska läsa som tvåa eftersom min motståndare fick högre poäng än jag i kvarten: 25.3. Det ger mig en liten fördel, men jag vet att nästa dikt jag kommer att framföra inte kommer att vara lika stark. Jag kommer att läsa den innantill och det ger uppskattningsvis 1-2 poäng mindre. Men jag vill testa den texten, jag tycker om den. Det finns en annan text som jag tycker ännu bättre om, men det känns inte som att jag skulle kunna läsa den med samma aggressivitet, den skulle bli läst med den där pojkrösten. Min aggressivitet och koncentration i den första dikten har gett mig huvudvärk, men det är inte länge kvar av kvällen, jag får stå ut.

                      Min motståndare läser sin dikt bra, han får 24.2 poäng. Han låter som... Bob Hansson.

                      Jag går upp och läser min andra dikt. Jag läser bra, men inte så bra som i kvarten. I sista stund har jag bytt ut ett ord som jag tror att folk skulle kunna få allergichocker av, men det påverkar inte flytet i mitt framförande eftersom det till 95% är innantilläsning. Jag får 23.8 poäng och är utslagen. Jag lyckades inte glöda fram dikten, men fick ändå skapligt betalt för den.

                      I finalen vinner en av tjejerna. Jag har aldrig hört talas om henne förut, men hon har stenkoll på sina texter och läser utantill. Hon går till finalen i Rinkeby.

Nere i tunnelbanan träffar jag min semifinalnemesis. Han berömmer mig för min första dikt och jag frågar om han har hållit på länge eftersom han verkar rutinerad. Han svarar inte riktigt på frågan, men säger att han vann ett av de större slammen i år. Det är ju åtminstone ett plåster på såren, att bli utslagen av någon mer meriterad.

                      När Rinkebys MC och ett lokalt fyllo kommer och börjar prata med de församlade, övergår jag helt till att äta pistagenötter. Jag är tömd på energi, och trots att jag här har hela anledningen till min stockholmsresa samlad på en bänk, att ingå i poetry slam världen, så undviker jag att sätta mig med dem i vagnen. Jag tänker istället på avstånd.

Tänk på avståndet, står det. Vilken jävla onödig information, Connex. Avståndet är väl allt man tänker på. Avståndet mellan prickarna på golvet. Avståndet mellan de gula prickarna, de blå och de röda. Avståndet mellan människorna i vagnen. Avståndet mellan min blicks fokus och deras ansikten, vikten av att inte stirra. Avståndet till den mänskliga beröringen och avståndet till den du vill vara hos.

                      Tänk på avståndet. Ja, visst fan tänker jag på avståndet. Och tänk på olycksrisken. Det finns risk att du blir olycklig. Tänk på olycksrisken. Håll dig på avstånd. Tänk på att du kan falla rakt ner för fan, att människan bredvid dig kan vara ett avgrundsdjupt hål eller en strömförande ledning. Och luta er ej mot dörren. Den kan öppnas. Om dörrar öppnas kan oväntade saker ske. Du kanske träffar någon eller något. Så håll dig på din kant. Stå mitt i ingenting. Gör vad du gör, men gör det själv. Låt ingen komma i närheten...

*

När jag kommer tillbaka till min brors lägenhet är han och hans sambo fortfarande vakna. Det är första gången jag ser henne sedan jag kom till Stockholm. Hon skämtar om att "det funkar ju bra det här med skiftboende". Det är skönt att se dem ihop. De passar för varandra. Hennes mage är lite större än senast. De säger godnatt och jag lägger mig i soffan och slappar framför teven. Jag försöker vara vaken så länge som möjligt och vända på dygnet eftersom jag ska resa upp till Umeå med nattbussen imorgon. Vid tretiden slocknar jag.

Dagen därpå slöar jag bara innan jag vid femtiden åker in mot stan. Jag och min bror och hans sambo äter en fantastisk måltid på en etiopisk restaurang. Sedan promenerar vi tillsammans till Sergels torg innan vi går skilda vägar.

Jag sätter mig på bussen bredvid några harar i vinterskrud. De tycks inte känna igen mig. De går av i Hudiksvall utan att säga adjö. Konstigt. Irriterande. Jag bestämmer mig för att aldrig mer prata med harar.