det går guldgult genom ljungen, lila har bytts mot lejonfärg.
det piskar nyfödda stunder mot skinnet
och det finns ingenting annat än att ta emot.
kanske borde jag stannat, kanske borde jag bönat,
kanske borde jag gråtit och magrat, rökt och blivit kvar.


jag är lämnad numera.


jag är gårdagens rester och den flagade, solblekta färgen,
är de forna gröna löven som inte orkade hålla kvar.
jag är kroppen som aldrig bar ditt barn.
jag är lämnad numera.






när jag rullar kroppen hårt kring det som vill rymma,
när jag håller krampaktigt kring mina vader och biter
fast i mina knän, när jag lägger mitt otvättade hår mellan
mina knäskålar och klämmer åt kring ljuden som vill in
blir jag nästan trygg. jag har rymt trettio mil, men det
är samma vind här som där, det är samma kyla och det
är nog samma trasande längtan som hittat sig hit.
jag är lämnad lika mycket här som där.




klyver tändved, tänker att jag aldrig mer ska möta
en annan människas blick och det ger lugn.
jag skulle inte dö av att dö just inatt.
kryper under täcke som doftar tusen nätters fukt, och
anar att denna stuga svalt fler än mina sorger.
skallet från en grannes hund hörs genom kvällen,
och det är mörkt som om vore dagen mer än elva
timmar bort.
jag är lämnad numera.



aldrig ska jag gå gatorna i staden mer, inte ska jag
bry mig om att dina fingrar klättrar någon annans kullar.
jag stiger mina egna berg, och jag skulle inte dö
av att dö just inatt.
jag dör lika mycket där som här.