käraste, vill du vara asfalten under mina brännande däck, när jag kör över vida landskap och håller kursen rätt in i en bergvägg
vill du åla dig i min trädgård, gräva i myllan och vattna dess jord
som att du är en cirkus där jag kan svinga mig i trapetserna och du är sågspånen och nätet som låter mig falla. mjukt i dina händer tar du min hud. du fläktar mig i min anletes svett. fläker sedan upp mig mot din axel, bär mig ut ur tältet och rätt in i afrikas hetta
som om savannen ryter du, borrar in dina naglar i min nacke, kysser svält. och ger mig en sång i present när jag fyller mig med brunst, pepparkakor och låter doften av asfalt komma mig så nära som ingen annan. lagt sig bredvid.