För

orden, kära, orden

som ett flyende.

Jag vet att vi såg havsvikar, samman

och jag vet hur vi vadade och hur du skrattade och hur

solen lekte din nacke

som jag ville 

varsamt höll du snäckan mot örat ditt

och vi lyssnade båda två efter sanningar som 

alltid glider så lätt så lätt

men

bruset överöstande och till slut så

var du inte där

jag följde mina fotsteg och mina axlar

blev tunga och jag tog

sanden som kom emellan tårna och jag kastade den för vinden och som 

den flög såg du hur den flög!

För jag hörde skrattet bubbla genom revvbenen och jag

så hur du log jag såg hur du.

Det är natt nu.

Stjärnorna har tänts över små ensamma hjärtan

men jag är inte själv

fastän

jag är här och du är

där