Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kokong som ruvar



Jag har sagt det redan en gång



Förför mig

Riv mig i bitar...



Jag sitter som en kvarglömd vante på tom bänk

Här hemma


Jag har tak

Jag har mat



Jag har väggar som en kokong som ruvar



Jag kröp ut ren en gång

Jag var en fjäril

Flög fritt


Runt och runt i rymden


Som aldrig tar slut säger de...


Brände vingar

Som blev fingrar



Utan hand

Att hålla i




Ensam











Är inte samma som fri...







Fri vers (Fri form) av Jazz-75
Läst 470 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2011-04-06 17:01



Bookmark and Share

    ej medlem längre
Stark dikt med en svagt bitter och nostalgisk känsla där det känns som om allt man egentligen längtar efter är att för en gångs skull åter bli tagen i Anspråk. Taket finns där, liksom maten, men väggarna ruvar som en kokong och känns mer som ett fängelse än som en plats där man kan vila, andas ut och verkligen känna sig öppen och hemmastadd. En gång flög man fritt som en fjäril med alla regnbågens färger i vingarna, dansande över alla livets blomstrande ängar, men nu tycks allt förbi och man sitter och ser tillbaka på det paradis som man en gång kanske ägde men som man sedan högst motvilligt blev tvungen att lämna. Minnena finns där, men vingarna är brända och verkligheten har blivit betydligt mer ensam, tom och prosaisk. Det finns ingen hand att hålla i, och ensamheten tycks också mer som något plågsamt och påtvingat än som en ljuv och självvald frihet. Men kanske, kanske kommer kokongen så småningom åter att öppnas och rymderna expandera och vidgas. Här känns det dock som om man befinner sig i något slags viloläge där det mesta verkar vara ödslighet, önskningar, inbunden ensamhet, väntan, längtan och tillbakablickande drömmande nostalgi.
2011-04-08

  PPQ
vilken härlig och stark text
2011-04-06
  > Nästa text
< Föregående

Jazz-75
Jazz-75