Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Blicken ifrån femte våningen

Jag betraktar detta sprakande ljus, ett tomtebloss i gråa rum, så som så många herrar gjort. Ett högteknologiskt under med bortlängtan som nästan får mig att tro att HAN faktiskt finns. Hon stannar upp i tystnad när jag lättar på min frågvishet. Jag har ju kvar alla de frågor som andra sorterar bort i sin iver att vara det som de tror att alla andra vill att de ska vara. Men i detta rum är vi det vi är. Nyanserna i hennes ögon ger mig de sanningar jag behöver för att tystna och lyssna.

Antingen har vi en kompass i ett blint land utan karta, eller har vi en klart ustakad stig på en färgglad karta utan kompass för att veta riktning. Hjäplösa finner vi oss drömmande efter tecken, återsken av lycka och harmoni någonstans på en färgglad mönsterkarta.

Jag kan hänföras av dessa begåvade människor, dessa underbara genier vars sken plastas in till att passa den tillskurna stereotypen, vars räckvidd har brutits ner till fragment under standardiserade mått. Vi människor är så mycket mer än så. Vi är oersättliga för vår egen framtid. Likväl vårt eget största hot.

Språket matchar tidens färg, om än bara förstått för stunden. Jag ömmar hennes brutna vingar, de krossade leder som format henne till vacker kvinna , men tagit bort det syre som behövts för att andas. Hon går på tå längs stadens kantsten med en värld av längtan i sin famn.

Vi lever i en tid av mental masslakt. Reflektionen som miljoner superdatorer aldrig kan återskapa, har formats till en tamaguchikrets med inkomst och utgift som ska regleras efter hög- och lågkonjunktur, som ska citera för timpeng. En nypa romans och tidsfördriv som uppiskat grädde ska få oss att drömma de rätta drömmarna, de som finns uppradade på annons.

Hon betraktar mig när vi står på balkongen, värmer min lycka med sin sikt och drar snabbt ett nytt halsbloss. Hon hypnotiserar mig för en stund och skrattar sen till, blickar ut över världen av råtthål hon tvingats in i. Jag tänker på det svavel som brunnit, som lyst upp våra mörka rum, som gett oss värme. Och jag undrar hur mycket som finns kvar.




Prosa av Ulf Popeno
Läst 468 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2011-04-14 11:11



Bookmark and Share


    näver de anima
En enastående komposition du har lyckats leverera. Gillar hur du väver ihop olika reflektioner och får det att framstå som en samlad enhet... Så snyggt.
2011-05-04
  > Nästa text
< Föregående

Ulf Popeno
Ulf Popeno