Du frågade om allt var okej och ja sa att det var som det brukade du vet,

hälften sorger och hälften glädje och vi satt ned och pratade om

saker som skulle ske och vi drack ett glas vin och kvällen var så där

vacker som bara en vårhetglödgad solvarm kväll i Norrland kan vara.

Det jag inte sa att mitt barn inte fanns nära att mitt barn var efterlyst och att jag, egentligen bara är en smula av något som var stort förut.

Man förminskas av saknad och man blir så liten när det som gör ont äter och äter

Och sedan när du gått grät jag.

Sebastian, kom hem.