Min flykt är inte som vildänders slag

ej som maskrosfrön som de dansar

den sker lite om sänder vareviga dag

en par centimeter från mattrasans fransar.

Där häver jag mig på tå och sträcker mig rak

emot gammeltakets vita rygg

för hur ska man rymma utan mycken omak

och utan att känna sig otrygg?

Kanske behöver bara tanken få resa sig

i möjligheten som finns

då behöver jag aldrig flytta mig

jag reser vida och av det jag finns.