Bredda, sa hon

marker dit jag går de

behöver sådden till fyllest

för överlevnad.

Därvid trampade hon sitt väsen

med stora steg genom myllan en försommar kväll

dit ljuset i omgångar sänkte sig ner,

det brukar ju vara så om vårar.

Så sådde hon sitt jag mellan raderna av harvade fåror, sitt jag

för vad annars kunde hon plöja ner där som

tiden stannat och hon själv andades med mycket

korta andetag.

En dag for hon till havet. Hon stod en väldigt lång stund och såg ut över

det väldiga innan hon av pur förvåning landade med hjärtat en dagslängd i från på en sittvänlig klippa. Därvid öppnade hon sin ryggsäck och ur den

plockade hon till livs lika delar hopp som av tro och till efterrätt spisade hon en väl avägd andel kärlek.

Som återfärder ofta försenas gjorde även hennes och en dag vid höstkanten till stod hon i sina väl intrampade leriga stövlar vid åkern och sådden som hon så abrupt lämnat för havet och tänkandes stillhet.

Ogräset stod högt vid hjärtats sådd

och där gråten lämnat en smula fukt räckte Kamomillen högt över vad fröpaketet någonsin angett som växthöjd och hon förundrades över den skörd hjärtat tog in.

Det kan berott på havet.

Det kan berott på att hon slutligen växte som prästkragsblommor alltid gör

där lugn och ro används som näring.

Därvid efter skörd tog stövlarna sin plats bakom förstudörren och kamomillen torkades och lades i väl avtvättade urnor och hur hon såg där hon stod vid det vitmenade fönstret vars färg gärna lämnat ramen för sin askas skull så såg hon

vilan.

Lika blå som havet och lika gyllene som kamomillens mitt och hjärtat

det som hon gömt så länge tog slutligen en språng

mot levnad.