Jag vakna mitt i natten och jag känner samma känsla som igår,

Känslan som fick mig till å falla ner på mina knän

och jag ber en bön om att alla mina sår,

ska läkas med tiden

Och Jag hoppas att det finns något mer,

jag vill tro att det finns änglar, som ser och tittar ner.

Hoppet är det enaste som håller mig vid liv.

Men hur ska jag klara av ett liv som jag tvekar på..?!

När jag skriver det här river jag ut gammla minnen jag känner

sakta tårarna rinna nerför kinden

Har blivit sårad gång på gång men rest mig upp igen,

men denna gången går det inte, snälla ge mig din hjälp.

Jag kryper långsamt framåt, vad är det som faller ner?

är de änglarna som kommer, ska dom göra mig hel?

det går inte att förklara, känslorna sitter för djupt

så klart att livet går vidare, frågan är bara hur?!

Jag har klättrat ifrån botten men det känns som jag är fortfarande kvar,

på samma plats som förut, allt är precis som det var..



jag vill inte inse sanningen, jag ljuger för mitt inre

nu när ångesten förvandlats till mitt sjätte sinne.

Det finns inget slut, hjärtat slutar snart att blöda,

varje gång jag ser i spegeln ser jag bara ögon som är röda.

Fyllda utav tårar, sår på mina kinder,

jag vill ha en rak väg, jag klarar inte flera hinder.

Dom säger allt ordnar sig, vi tror på dig,

men saken är den, man måste ha tro på sig själv.!!