Ibland är mörker tätast

du ser på sättet som jag går

då har jag kallt om kroppen

ingen glädje når

mitt andetag är ytligt

men suckarna når mark

och vidderna är öppna

ödemarken karg

Då har benen få av stegen

som frimodigt färdas

och leendet är tafatt

och av stelhet gärdat

Då har jag har slutat brinna till högsta himelen

och nätter bryts så sällan av dagen

men lämna mig inte

ännu finns det rum att gry

att stilla hålla varandra

invid morgon ny