Svara på detta, dom som kan. Idag är jag singel. Jag har haft ett förhållande som gick i stöpet, mycket pga detta mysterium:

Nuförtiden finns det dejting-sajter ute på Internet. Där kan män och kvinnor mötas och fatta tycke för varann. Men. En kvinnotyp som jag verkligen tycker är underlig, för att uttrycka det milt, är den här typen som "vill men inte vill" som jag kallar det.

Det betyder att kvinnan har en profil, som säger (ungefär) såhär:

"Hej. Jag är en kvinna i si och så ålder, har såna och såna intressen och söker genom detta en man att få dela kärleken med. Finns du, så hör gärna av dig. Jag är i stort behov av en förälskelse i mitt liv och vill på detta sätt prova kärleken."

Sen kan det stå, lite längre ner på sidan (ungefär): "Obs! Jag behöver ha massor av tid ensam. Jag vill kunna gå undan och vara för mig själv stora delar av tiden. Respektera det."

Och javisst, som man kan jag säga att jag respekterar precis ALLT som en kvinna vill, inom rimlighetens gränser. Och detsamma tror jag att mannen vill ha respekt för, från kvinnans håll.

MEN.

Varför är dessa kvinnor ute och söker efter en stor förälskelse med ljus och lykta, och gärna uttrycker sin längtan efter ett stort svärmeri, samtidigt som denna ambivalens smyger sig in och kräver plats?

Jag vet, att speciellt kvinnor med barn, kan känna ågren över att ha liksom "försummat" sina barn efter en tids förälskelse. Men är inte det en risk alla barn får utstå, p.g.a jobb, händelser i livet etc? Jag menar, varför ska partnern (mannen) stå tillbaka och plötsligt acceptera att allt ska handla om antingen barnen eller nåt annat, för att kvinnan plötsligt känner sig "trängd"?

Alltså, för mig betyder en förälskelse (om det uppstår riktiga gnistor) att man vill vara med den man är kär i så mycket som möjligt. Ingen konflikt med barnen där. Är man en vuxen man som själv har barn eller har ett normalt moralkodex, så fattar man ju att barnen aldrig ska vara satta på undantag egentligen. Och där kommer detta med kompromiss in.

För mig är det så, att när man har ett förhållande, så är en av grundreglerna att man just kompromissar om tiden med den man är kär i. Man håller inte på och prioriterar bort den man älskar. Inte heller barnen naturligtvis. Det är just därför kompromissandet är så viktigt.

Och så nära jämn fördelning som det gå tycker jag ska vara regeln.

Enligt mina åsikter är just önskan att spendera tid med den man tycker om oerhört viktigt.

Men för en del människor (i detta fall kvinnor) så är tydligen förälskelse nåt man kan planera in i en filofax och liksom "ta fram" när det passar. Alltså detsamma som noll spontanitet. Och det är precis döden för en förälskelse, ett förhållande.

Helt fruktansvärt!

Så tycker jag. Vad tycker andra? Replikera gärna.