Lång tid tog det att se, att efter livet finns något alldeles visst
och att det finns en mening, i att jag mister allt till sist.

Allt måste försvinna; min mor, min far, mitt barn, kärleken,
mina syskon, min släkt, mina vänner, ja hela världen.

Det sker i stunden när döden omfamnar mig, och jag går på,
till nästa liv. Men minnet finns ändå kvar av det, i någon vrå.

Hågkomsten är nog aldrig helt utslocknad, och minnet friger
insikter från andra liv, som när vi är här, ingen förklaring ger.

Men det gäller att acceptera det och ta emot förlusten.
För den är en del av slutet och därför av livet och lusten.