Det har tagit lång tid för mitt sinne att bli så vist

att det förstår, att som människa mister jag allt till sist.

Allt måste försvinna från mig; min mor, min far, mitt barn, kärleken,

mina syskon, min släkt och mina vänner, ja hela världen.

Det sker i stunden då när döden omfamnar mig och jag går på,

till nästa liv. Men minnet finns kvar inom mig, i någon vrå.

Hågkomsten efter livet är troligen aldrig helt utslocknat, och frigör

gamla händelser från det andra livet, som ingen förklaring gör.

Men det gäller att förstå de här tingen och ta emot förlusten.

För det är en intim del av slutet och därför av livet och av lusten.