Min känslas katedral är ovissheten 
där du alltid är den främsta valvbågen
underbyggd som du är, av darrande blod.

Jag vill bygga samman dig med mitt liv
inrätta den sakristia som är dina ögon
uppföra den orgel som alltid vill spela
för ditt vinddragna, nakna rum.

Tonerna fyller mina golv med längtan
med djupet i min famn som vill dig allt
med otröstlig stämma för allt som var
med undrande tanke på din muns ord,
de som ännu kyler väggarna.

Det muras många små språng för dig här,
där teglet formar sig runt gamla ekon
av sånt som blev sagt och gjort.

Men en vägg är klädd i det rödaste tyget
med orangeguld bård efter kanterna
och benvitt stearin som bär tumavtryck
med text utan ord som du aldrig ser.

Den skriker i tystnad till dig   
frågor om den hopplösa, fruktlösa viljan 
att vara med dig,  var du än är
fast känslan är hållen i lås och kedja
då den annars blir avvisad.