1.
Hur jag än vänder och vrider på mig ser jag inte varningsskylten på rumpan. Jag vet inte hur den hamnat där men den skrämmer folk i alla fall. Mest män, tyvärr.
Kanske var det någon av dem som tryckte dit varningsskylten.
För det syns väl inte på mig. Självkänslan är nerpissad i skorna men jag håller huvudet högt. Ingen bjuder en ensam kvinna på fest, särskilt inte en nyskild. Särskilt inte i ett rum fullt av singelmän.
Don’t mention the war.
”Ingela”, säger de. ”Vi förstår om du behöver vara för dig själv ett tag. Vi finns här.”
De finns lyckligt leende på andra sidan bredband, mobiler och telefonlinjer och är livrädda för att jag ska dra in skilsmässosmittan i deras feng shui-liv.


2.
De sista tre åren hade jag en god relation och kravlös till min telefon. Oftast ringde den, för det mesta var den tyst. Ibland ringde jag. Den flörtblinkade med mig.
Någon gång ringde Ulrika och Anna.
”Förstår om du vill vara ensam…”
Han ringde aldrig. Vi slog i dörrar eller pratade med varandra som två kalendrar: ”Glöm inte tvättstugan”, ”glöm inte bilbesiktningen”.
Vi hade behövt en lapp på kylskåpsdörren: ”Glöm inte oss.”
Det var jag och det var han. Åtrå var något han trodde fanns på flaska i parfymreklam: Seduction. Passion. Intimacy.
Vill ni se ett riktigt jävla mörker? Se en frånskild dark lady på nyårsfest. Julmaten har inte riktigt runnit av. Armarna lutar mot en balkongkant, röker, röker, röker. Fullt av don’t mention the war-stämning; Thåström, The Pogues och Lundell på stereon. Någon försökte med Darin, den skivan ligger nedanför mina fötter.
Jag och min varningsskylt. Jag ska inte dra in magen. Tänker. Jag är jag och här är jag. Alla håller sig inom skyddsavstånd, rädda för att bomben ska smälla.
Efter två glas vin gråter jag inte för en man mer. Ensam på balkongen. Plinkar med ett finger på räcket, fruset och frostat. Förra året hade en ring klingat mot järnet. Slutar.

3.
Hade sällskap för en stund sedan. En man. Han tog med sig en obehaglig tystnad. Jag antog att han räknade med att jag skulle bryta den men jag sa inget. Inte han heller. Han rökte ett par bloss på en sur cigarr, svepte sin whisky och gick in igen.
”Jahapp” sa han.
Killarna här är sorgliga; välstrukna ingenjörstyper, högljudda nätpokerspelare, fåfänga säljare, egotrippade entreprenörer, mumlande fyllo-fågelholkar… eller så ligger erfarenheten mig i fatet: man vet hur tårtan ska smaka bara av att se ingredienserna. Jag känner typen alltför väl.
Hans typ var likadan.
Tvekar inför typen, även om han är charmigt och osvenskt utåtriktad och livsglad. Sedan sitter jag och skrattar – en hand på hans knä möjligen, mig får han inte ta på än – växlar skinka och väntar in i det sista med att springa iväg och kissa.
Fort går det. Jag måste hinna tillbaka innan han hittar ett nytt prospekt i soffan. Annars får jag söka tröst vid barnbordet.
”Ingela” säger de. ”Det finns så många andra därute.”
Jag kan ringa mamma vilken tid som helst på dygnet och få samma automatsvar. Hela världen full av karlar, hemska tanke. En räcker.
”Det finns någon åt alla”. Bra, fine. Ge mig hans nummer så besparar vi varann mycket tid och lidande.
Vill han att jag ska vara stark, bör han se upp. Vill han att jag ska vara till lags, stick. Vill han att jag ska gå med rak nacke och låtsas som borren inte fått fäste i mig, att jag inte står för min sanslöst omfattande erfarenhet, varning.
Det finns massor av singlar, för många för mig. Men snälla nån…det var ju världen som skulle ta mig i sin famn inte tvärtom. Plötsligt ska jag passa in i alla demografiska kurvor som finns.
Allt jag vill är att någon ska tycka det är värt besväret att stanna uppe och vänta på mig och inte få spel när jag tassar in 03.34 med skorna i handen och känner hur hallmattan sticker i fotsulorna.
Den stora kärleken kommer inte på en häst. Han kommer för sent till en fest för att bilen trasslat. Den mystiske främlingen, en sen entré.
Jag har alltid varit bäst på snygga sortier.

4.
En Bonotyp får gärna plocka av sig glasögonen och lägga sitt huvud i mitt knä.  Gud, han behöver inte ens vara irländare (har jag blivit SÅ desperat?!). Jag vill gärna stryka en stubbad kind om jag slipper ta konsekvenserna.
Helst skulle jag vilja göra allt utan konsekvenser: bli tokfull, sjunga karaoke och skrika ut att jag är snyggast, fullast och skitbäst i sängen och hitta den yngste killen på festen.
Kyssa honom tokig inne i sovrummet. Ta en nacksving på honom, ner på dubbelsängen ovanpå alla ytterkläder. Wild and crazy woman! På trekvart återupplever jag hela Summer of love ’67. Leeeet the sunshine in!
Hoppar över. Känsliga pojkar blir okänsliga män mitt framför ögonen på mig. Varför är det så? Händer det bara mig? Jag går omkring bland de praktmanliga gästerna och kollar in deras bältesspännen som glimmar till i skogen av fruar, flickvänner, vänner och blivande ex. Festen är en blankhård konspiration av bucklad krom och svart skinn.
Funderar på om jag ska en gråt-taxi hem och käka mig sönder och samman på glass i stället. Krypa in i mysbyxorna och kolla på Sex and the City.

5.
Jag gråter inte hemma för det finns alltid någon som skäms för en.
Inte på fester heller. Jag går omkring och är ofrivilligt untouchbable. Ser jag skrämmande sextörstande ut? Eller är jag fridlyst. Kanske sticks jag. Bränns lite också. Smakar illa.
Vad hjälper det att vara stark när jag är på fest med okända typer och bästis-Camilla som skuttar runt i värdinnerollen och håller efter gäster, barn och man.
Var jag än slår mig ner i rummet kommer jag som en baksmälla på bröllopsdagen – tjejen som hånglar i knäet på killen tittar inte åt mitt håll eftersom jag är facit: såhär illa kan det gå. Kärlekens mörka sidor när uppoffringarna har tagit slut.
Var på er vakt. En dag har ni själva en varningsskylt på rumpan: Don’t mention the war.
Jo, gör det, här och nu. Släng in mig där det dundrar som mest.
Hoppas till och med på en granatskärva i bröstet så jag får känna att jag lever, en gång för alla. En gång för mig.