i den något mindre kommunens större kontorslandskap finns en herre vars hjärna tilltalar mig
jag tänker att jag vill lossa den ur hans kranium, lägga den i mina kupade händer och smaka på den. sådär som bara intelligens kan smaka. jag tror att han är i sitt vackraste sken när han talar till andra människor som om han talar med ödmjukhet. inför livet vill jag hålla honom hårt och kanske våga kyssa honom vidare, ända ut i naturens hägn

jag vill blunda medan jag är vaken
drömma riktig verklighet
bjuda den herren på en finaste middag
med rosentulpaner i hår och friska lår
flumma runt och prata strunt
mitt i allvaret. medan han låter sig intagas
av alla mina kroppsdelars regn och mjölksyra
jag får av att gå i hans trappor. om och om igen