Som om alla dagar var olevda. Levde sitt liv, innan födelsen. Alla dagar väntade. Och det blev natt och allt var ont. Alla nätter smärtade. Ofödda.

Jag tänker att det kunde ha slutat lite bättre, som i sagorna där ärtorna plockas bort under madrasser och törnen drar sig tillbaka, kungariken som halveras och glaskistor som bärs ner från berget. Jag tänker att det kunde ha börjat lite bättre, som ett medelsvårt sudoku med åtminstone några siffror ifyllda i sina rutor, en bra clashlåt eller en onsdagmorgon med blanka kalenderblad. Jag tänker det kunde ha fått ett bättre mellanspel, men jag hittar inga. Bra mellanspel alltså. Det skulle vara de ändlösa fredagsfinalerna, chipspåsarna och halvdruckna glas.

Som om alla.

Jag har inte längre kraft att se till nästa.

Som om alla dagar fortfarande var olevda.