det är som att släpa ryggraden mot betongen
liksom skåda stjärnor och låta dem falla vid sidan

jag vek av längs ditt mellangärde
greppade tag om kranskärlet och höll andan ett tag
lite som att jag blottade mig där. vågade. väntade

och hörde sedan din röst i dimman på gården
där under stjärnfallen

man borde kunna chansa i den trygga värld vi lever i
men inte jag, sa du