Erika stökar bland avtryck
bland svartvita kort
i släktträdets grenar.


I Nyenskans
vid Finska vikens östra strand
där lilla ån Ochta flyter in i Neva,
firade unge Gustav II Adolf
året 1615
julen med vännen Axel Oxenstierna,
fyrahundra år tillbaka,

så långt som Erikas historia når.

De goda vännerna skrålar och skålar
i juleglädje.
Stora krig
stora segrar
ligger ännu i andanom.

Det är kallt och dragit och mörkt,
också för Erikas anmoder Margareta,
du främling bland Ingermanländare.

Krigen har stått tätt på varandra
sedan Gustav kungen
gjorde Sverige stort och rikt.

Efter sekler
har kylan
lagt sig inuti familjen.

En annan jul
när andra världskriget tagit slut,
sitter familjen moltyst
i den bruna matsalen.

Farfar, Astrids far,
håller stående sitt oändliga tal till julen.
Ungarna, krigsbarnen kring bordet
kämpar,
gör miner,
rör händer, fötter,
sväljer svärta.

Talet är gräsligt långt,
obegripligt,
såsom farmor i andra bordsändan,
stora paddan
orörlig,
stum och blind.

Sällskapet firar jul
i molande mörker.

Astrid – du var inte med oss.
Astrid – du kom aldrig fram.