Jag tröstar mig med höstens övergång i vinter. Drar fingrarna genom grässtrånas frostiga hinnor, lutar ansiktet mot. Kylan som drar in i busskuren. Är det inte nåd när månen är vit mot det isblåa mitt på dagen så säg. Säg mig, när plockar du ner den åt mig. Månen.

Från norr känner jag, som så många gånger förr. Mot norr drar jag, som. Alltid. Längtar jag åter till dina marker, var mitt södra, östra och västra. När vindarna blåser som starkast.

Jag tröstar mig åter med gryningsljuset när morgonen släcker natten. När vargarna sover och min chimär av lycka kan spelas ännu en dag. Schackrar bort ännu en dag. Mot vad vet jag aldrig. Förrän efteråt. Det är alltid tomt. Utan slut. Och dagarna byts mot oändliga veckor i åren.

Och aldrig blev det mitt norr.

~

efter kritik på denna text skrev jag om den till:

och vargarna sover med öppna ögon

tröst

höst övergår i vinter
fingrar dras genom frostiga
grässtrån, hinnor av tunn tunn is
lutar ett ensamt ansikte
mot
kylan drar in i busskuren

nåd

månen är vitaste vit
i bakgrunden himmel isande ljus blå
säg,
plockar du ner den när jag vill

norr

åter till dina marker

men,
var mitt söder öster väster

tröst

gryningsljuset släcker natten
vargarna sover med öppna ögon
lyckans chimär spelas dag för dag för dag

utan

snö, månar, marker, öst,

tröst