kanske förstod jag aldrig hur jag skulle andas för att imma din spegel så att du kunde se mig genom den suddiga ytan, kanske var ångan av våra kroppar för tät och dina fingrar för grova för att skriva mitt namn i

finstilt. kanske. var det så. det var

kanske förstod jag aldrig hur jag skulle andas för att dina pulsslag skulle komma i takt med mina, när rytmen

bröts, när klackarna sattes ner i parketten, när vi drog våra händer med hela handflatan över glaset

och sen och lite till

stilla nu
ångan ligger kvar
och andas

i

spegelbilden