det var den sista natten innan det vände

trädgrenarna tjocka av snö

likt uppsvällda fingrar

det blåser en vind som tvingar de tunga grenarna att böja sig

sakta rör de sig

nästan trögt

en foglös matta av liv 

böjda grenar 

täckta av snö

tunga

på bristningsgränsen att knäckas av vinden skoningslösa lek

sakta böljande av tyngd

fram och tillbaka

vajar grenarna 

fram och tillbaka

viljelösa

fogliga

det blåser en vind i isnatten

 virvlande böljande leker norrskenet fram 

en slöja i vitt på natthimlen långt i fjärran

en bekymmerslös dans utan färger 

i natt är allt svart eller vitt

runt hustaken yr snön

vinden rister i trädens grenar som för att skaka bort all snö men grenarna vajar i en långsam dans

tunga av blöt snö

trögt letar de sig mot marken 

nära att knäckas

hur sköra är de inte i kylan

men ändå så tåliga

norrskenet  fortsätter sin bekymmerslösa lek 

fram och tillbaka böljar den 

framåt i rymden

kvickt och lätt

rör den sig i svep över himlen

avlägsnar sig

det mullrar under jorden 

vintervärlden är skör av kyla och träden är tunga av snö

det är den sista natten

imorgon tillhör allt det förflutna