Såg du det vackra,
innan ditt sista andetag
såg du ett eget Nangijala,
där körsbärsträden stod i blom

Såg du hur du förvandlades,
från den puppa du var
till en fjäril fri från plågor,
hunger och hån,
fritt fladdrande mellan,
hägg och syren

Såg du, den oändliga kärlek,
som ändå fanns, mitt
i allt det onda

Såg du, att det var du, som
skulle blommat, mellan
andetagen, bland körsbärsgrenar, i
lundar man kan blunda sig

genom
allt

Såg du, ett liv bortom, den grymhet
världen la över ditt ansikte,
det som inte fick finnas, det
som skulle utplånas med alla
de dinas
ansikten