hon tar på sin fulaste kjol, strumpbyxor som är beiga, en banlonpolo från sitt sjuttiotal och en allvarsam min. håret i slarvig knut som bibliotekarien i filmen alltid har, när hon tar av brillorna, släpper ut håret och ruskar till. hon; den undersköna. koftan är ny men som veronica sa så undrar ingen vart den är köpt, diskret läppstift som kunde vart den egna blekröda färgen på hennes läppar och smycken i silver, inte många, två för att vara exakt

tänker att ingen märker
henne då, där hon går
ut i natten på kullerstenstrottoarer
som fördärvar hennes
stilettklackar

skorna gör hon inte avkall på