det första han ser är hennes skor, vet
att där finns mer bakom beiga tröjor och
hårt knutna frisyrer och strama leenden.
vet att det döljer sig gnistrande diamanter
i de grågröna ögonen för den som tar sig tid
att få henne att själv knäppa upp koftan

han tar av henne glasögonen, löser upp knuten
i hennes hår och lägger koftan i en prydlig
hög på sidan

hon flyr ut i natten som nu övergått till gryning

sätter sig på kajen och tar av de sargade
skorna, stryker lätt över det upprivna skinnet
längs klacken. på hennes lena fingertoppar fastnar
känslan av förlorad stolthet, det hon aldrig skulle
göra avkall på, det sista hon hade kvar när hon
gick ut i natten

förnedringen är total

flanörena i gryningen
är få, vänder blicken
åt annat håll när de ser
hennes utsmetade blekröda
läppstift och rufsiga hår