ibland kan jag bränna mina skepp, sådär lite i skymundan, låtsas att det är med flit och fägring
så kan jag torka upp vattnet jag spillt på din krage, med en näsduk jag har när jag trollar bort allt det där jag inte vill ha
jag kan forma kakor med händerna, äta dem nästan färdiggräddade, för att känna hur smeten kletar sig fast gommen
jag kan låtsas att vi ser varandra i rosenskimmer och vakna ensam om morgonen och tycka att det är ett ganska lyckligt liv jag har