min steppande farmor var rynkig
hade en bitande ironi i stegen
hon flög fram över golven
och snubblade nästan aldrig
utom den sommardagen 1922
då hon kastade farfar i väggen

hon var en svala i flykten
burdus men ändå finstämd
lekte gärna med sanden mellan tårna
och åt jordgubbstårta på tid
det var som om hon alltid levde
i gränsen till nysnön som föll
i drivor utanför hennes affär

jag minns hennes nyupptagna potatis
som hon kokade med smält smör
vi läste varma böcker i solen
och inga tårar föll i vår trädgård
som om allting var en gratiskupong
från lanthandeln strax bredvid

min steppande farmor är död numera
fast hennes blommor dansar
i kringresande toner på graven
jag önskar att hon log
som om sommaren aldrig tar slut
och jag minns ännu hennes stickade vantar