Det fanns ingen annan i dansen.
Flyktiga vindar höjde tonerna
mellan gamla och unga träd.

Vågskvalp i moll men tranorna i dur.

Det var bara jag som dansade.

Tyst och stillsamt, inga ögon som tittade
hur bara en och annan spindel som skyndade sig i väg.

min kropp vinklade, böjde sig och silade damm från årgångars löv
genom mina varma händer.

Ansiktet mot solen andetagen ut över vattnet.

Ingen kan tänka att liv kan brista då.

Att liv kan skära vass genom lager av yta och
att en enkel sengången sol kan
blotta de drömmar man lämnat kvar efter vägen.

Där och då blev fotsulan varse spår.

Spår man lämnat för att någon gång hitta tillbaka, komma
ihåg de bruna bara benen som sprang i skogen orädda, nyfikna.

Och kanske tro på sagorna som talade sig själv i fantasin bland grov bark
och mylla.

Hur grenarna formade sig efter mina händer och blev till fåglar, till älvor till sjudande grytor av förundran

Det måste vara så.

Den man längst inne förvisat till något enstaka fotografi av någon
suddig med flätor och rugor på knäna har börjat tala igen.

Har kommit fram till att man inte alls förändras för att man blir vuxen att
man bara drömmer mindre och sällan låter en gnistrande glänta
locka benen till dans och allt för sällan dricker sig otörstig av tjärnen.

Och åren går.

jag dansar igen, lite försiktigt.
prickar av möjligheten till mina drömmar och tänker att det är min skyldighet mot barnet i mig, att försöka.

och jag gör det.
jag vill.