visst, har jag väl alltid vetat,
mina tankar om att hålla
hålla;

tand för

lovar

hårt
älskade, jag håller hårt

visst har jag känt mig förlorad,
irrat på öppna ytor
mål utan mål

bottenlösa brunnar
skapat vågor däruti
vita skum

och visst så har jag fallit,
handlöst
balanserat på den yttersta
gränsen

vägt plankor
sträckt ut armar
benet

ibland har sinnet för det sköna
svikit
brutalt genom själen
kroppen

själen hämtar sig sämre

balansen

och nog har jag väl,
skapat min egen ömkan
i en tro att jag inte hittade
det enda sanna,
det som skulle förlösa

och,

ändå

är din hand alltid där