Tonerna av Ferrys Dylantolkning Knockin’ on Heaven’s Door lämnade ett pirr av förväntan inom henne, hon visste vad han tänkte, hon visste att han gick igång på sådant, en röst en melodi en rad av ord, hon visste att hon var förlorad i samma ögonblick som de steg in i lokalen. Förlorad till honom.

Ändå skulle de spela sig igenom denna charad, fast båda visste vad spelet handlade om. Innan hade de besökt en utställning som de sagt att de skulle gå på, foton av Sarah Moon, vackra och speciella, javisst. Men vem försökte de lura. Ett glas vitt på en pub på Götgatsbacken som hon inte kommer ihåg namnet på. Vem bryr sig egentligen, en pub är en pub är en pub, han tog en öl.

Nu satt de här och tittade lite fram och tillbaka, hon tittade sig över axeln. Så länge de hade varit på fotografiska så flöt samtalet om tavlorna, eller fotografierna som han lite försynt rättade henne hela tiden. De diskuterade konst, hon log mest då det var han som kunde något om det, hon lurade honom med en del saker hon läst på om innan, det förstod han nog, även om han inte röjde det med en min för att hon skulle få känna sig jämlik. Det var en sådan typ av man, en som bryr sig om sin kvinna. Eller sin och sin, det var faktiskt första gången de sågs. I tanken hade de ägt varandra betydligt längre.

Han såg ut nästan som hon hade förväntat sig, lite längre, lite lockigare hår, lite yngre än hon trott. Charmig som få. Hon undrade om hon höll måttet för hans smak. Det kändes så när de gick på utställningen, då kände hon sig som en prinsessa. Nu var hon inte lika säker längre. Han var så tyst, satt mest och betraktade henne, lite utforskande sådär. Han lämnade henne för en stund och då flög tankarna iväg, tänk om han bara går direkt till utgången efter toalettbesöket, tänk om han bara drar utan ett ord. Hjärnspökena som alltid. Men han hade lämnat jackan lite slarvigt på stolsryggen och även om han ville fly från henne skulle han nog inte lämna den fina, precis lagom nötta, skinnjackan.

När han kom tillbaka var magin tillbaka, då började han prata om utställningen igen, de attraherades av samma saker i fotografierna, det gamla, det nötta, de med de glada färgerna. Hon log, han log. De satt en stund och han frågade om hon ville ha mera vin, det ville hon men ändå inte, hon ville vara klar denna kväll och förhoppningsvis natt. Kanske senare. Han tog en öl till och nu hade de börjat prata om allt och inget. De gick ut på gatan och outtalat var de på väg hem till honom. Nu kom pirret och tystnaden. Han la sin arm om henne i den kyliga vårvinterkvällen, det var fortfarande ljust. Hon önskade att det hade varit lite mörkare ute, något att gömma sig lite i, så att han inte skulle se alla hennes ansiktsuttryck. Hon var som en öppen bok att läsa, hon visste det. Hon visste att han såg hennes förväntan. Han sa inget om det. Han log och drog henne närmare intill sig där de gick gatan fram.

Levande ljus och ett till glas vin, rusig men ändå klar. Rusig av lust och vin och av honom. Han började sakta smeka hennes kind och kysste henne ömt. Som om han väntat i tusen år och ändå inte. Som om det var det mest naturliga. De hörde ihop. Sakta började han lossa hennes kläder plagg för plagg, han var ivrig men höll igen. Hon njöt och ville ha långsamheten samtidigt som hon inte kunde bärga sig för resten.

Kyssar över hela hennes kropp, det var precis som hon hade föreställt sig. Mjukt och ömt men ändå fast, ingen tvekan om vad han ville och skulle. De såg varandra i ögonen när hans kropp förenades med hennes.

Nu fanns det ingen återvändo. De skulle alltid höra samman på något sätt

..