En lerskål gjord av barnahand
med knagglig botten, ojämn rand
av kärlek skapad, till någons far
i vimlet står den där helt osedd kvar

Levnadsspår som här har glömts
missar mötet som av barnet drömts
Effektens fyllning av osynlighet,
är känslor bara barnet vet

Om det skapta ej betraktas, ej framhäves
är nedlagd möda kanske då förgäves?
Eller ryms där en helt annan mening,
livets gåta, en möjlighet till rening?

Kanske tröstas barnet nu av mor
jag det hoppas, vill och tror
För med kärlek vi nog kan lära
vår förgänglighet orka bära