det är varmt och klibbigt
bakom visir och munnskydd
latexhandskar och engångsrock

hon skulle nte jobbat idag,
men patienterna var ovanligt många 
så hon tackade ja till ett extra pass

hon har skavsår bakom öronen
efter hundratals munskydd
men det är inte det som tär på orken

den döende patienten framför henne
rids av ensamhetens dödsångest
saknande sina barn och barnbarn

visst har hon mött döden många gånger förut
men nu är hon den enda som får vara någorlunda nära
bakom lager av skyddsutrustning

det brukade finnas tid för återhämtning
tid att låta dödsångestens blick rinna undan
men nästa döende patient har redan väntat länge

Efter månader av övermänsklig börda börjar det så lätta
tillfrisknandets glädje blir allt vanligare
och hon ger sig rätten att känna sig trött

och efter en sommar med hemester och sjunkande dödstal
väcks hoppet återigen till liv
om att få känna sig som en människa igen

så kommer hösten och smittan accelerar återigen
I desperation vädjar hon: Snälla ta ert förnuft till fånga,
vi orkar inte detta en gång till

Jag hoppas hon aldrig ser svaret,
svaret som skrivs i det som kallas sociala medier
"Det är ditt jobb att orka"