Nog kan man säga att den där hunden stack i ögonen varje gång pojken kom ut från trapphuset. Den skulle ha varit hans. Om bara inte mamman hade varit så envis. Så dum. Så urbota korkat allergisk. Då. Då hade det varit hans hund. Inte den där spetan i porten bredvid. Hon som envisades med att gå ut med hunden, den mjuka, ulliga gulliga, så fort han klev ut på gården. Hade hon telepatiska egenskaper eller kunde hon se in genom hans för alltid nerdragna persienner. Det verkade nästan så.

Den dagen hon bad honom vakta Ulltussen kissade han nästan i byxorna, visste liksom inte vart han skulle ta vägen, vad han skulle svara, ögonen flackade. Han ville så han skämdes men fick han så dog han. Han tog kopplet och glömde fråga när hon skulle komma tillbaka och vart de skulle ses. Sen. När hon ville ha tillbaka Ulltussen.

Hon sa bara tack och tittade inte ens på honom. Gullituss fick allt, det hon borde gett honom. Lite av. Åtminstone. Ett leende, hade det vart för mycket begärt. Hon var också väldigt söt. Hon och Tussen, om de kunde bli hans på något magiskt sätt. Så där som det alltid blev i sagorna. Nu var han inte en prins. Det visste han mycket väl. Får man höra vem man är tillräckligt många gånger så vet man sin plats.

På det gröna rummet växte det onda sig starkare varje kväll, morgon, lunch och närhelst han kikade genom persiennen ner på gatan där hennes lockar glittrade i vinden och Ulltuss bet i kjoltyllet. Solen försökte sig på att tränga sig igenom, med nöd och näppe blev det en strimma upplyst damm från skrivbordsplatsen till garderoben. Dörren gnisslade när han öppnade och stängde och letade reda på den gröna pullovern. Han tog den fast det var varmt, den var det enda mamman sa han var fin i. Ja, nu sa hon inte riktigt så. Det var mer ett konstaterande att det inte var så tokigt till hans röda kalufs. Men ändå. Mindre ful då.

Det började bli en vana att ta kopplet, strosa runt lite, låtsas som det var hans Ulltuss, känslan var skön, han växte, det sprängde till och med lite under byxan. Kyssen smakade salt när hennes läppar gjorde lätt motstånd mot hans. Brösten nätta i kupad hand och kjolen gled lätt på låret. Nu tittade hon honom i ögonen och bad om mera. Mera. Sa hon, som de gjorde i pappas tidningar. Mera. Ta mig. Hårt. Nu. Det gjorde nästan ont innanför byxorna. Tack, sa hon bara utan att titta honom i ögonen. Jävla brud. Jävla jävla fan.

 *

Rösterna i hallen var hårda. Hennes pappa undrade vart Ulltussen var, anklagande, som om han skulle ha gjort Tussen något illa. Den vita pälsen skulle aldrig färgats röd om hon bara. Bara tittat honom i ögonen. Aldrig skulle gropen grävts bakom höghusen om hon bara kysst, med motstånd i läpparna. Aldrig skulle händerna slutits runt Tussens hals om hon bara särat lite på benen, bjudit till. Vad var det som var så svårt.

Där på hotellet var det kallt. Som fan. Han förstod aldrig varför han var där. De hade åkt så plötsligt. Jukkasjärvi, fanns det ens på kartan. Straffet kändes värre än det han skulle fått i helvetet.