Och sen när räven kilar över vägen och svansen är grov och tankarna går mot natten och torkarbladen inte tar undan så höjer man axlarna och kniper ihop ögonen fast man borde spärra upp dem och rynkar sådär på näsan du vet och sänker ljudet på radion som sprakar lätt och du tänker att åskan slår snart ner och du räknar till fyra och säger tusen efter varje siffra och huvudet drar sig närmare rutan fast du inte ser mycket bättre ändå. Med ståtlig krona och väldig kropp och ingen tanke som hinner tänkas och sen är det tyst.

Som talar det utan ord och sanningen är aldrig närmare.