det kryper nära, det äter sig genom, över och under och letar sig in i sinnet när jag minst vill och anar att det skulle komma, och jag tror det är normalt fast ingen, inte minst jag, vill erkänna det och jag tror att det finns även hos dig. en gång skrev jag en dikt:

det talar vi tyst om 

alla våra egna fel
all otrohet
alla snedsteg
alla elaka kommentarer vi fällt
alla vita lögner vi levererat
alla gånger vi rökt på
all sprit vi druckit när vi kört bil
alla sidor vi besökt och raderat cachminnet
det tål inte ljuset helt enkelt

och vi är ju bara människor

*

och, visst är tvivlet, ångesten och kåtheten en del av det vi kallar mänska.