du säger jag måste sluta förakta,
om du säger att jag ska kapitulera
vet jag inte, men du säger mig något
i det karga [som bara jag hör, men som inte finns]
det kanske hör till osäkerheten, nervositeten
ängslan att inte
räcka
tillräckligt är ett förskräckligt ord, nästan
lika skitigt som kanske
och vet du, dina nej är ömmare än sammet
och vet jag, inget om det riktiga
finns där ändå vilja, blek och genomsynlig
som huden hos en amfetaminist

sånt jag egentligen inget vet om

och blå timmar som kryper ner under täcket
där försiktiga fingrar spelar längs nyckelben
ryggslut och mjälla ljumskar

så vet jag som meningen lägger sin punkt
jag är så och jag kapitulerar inför det