Det är första december. Känner hur den byggs upp. Julstressen. Men lite stress kan vara bra, sa min psykolog. Vad är lite, frågade jag. Gick därifrån med oförändrat sinne. Hur ska han kunna veta vad som rör sig inuti mig. Mitt eget fel för jag håller tillbaka och ibland ljuger jag också. Vill ju vara lite lagom skruvad. Han skulle ducka om jag var jag. För han inte är så bra som han tror. Men det är en annan historia.
Nej, nu ska det bakas och handlas och förberedas och skrivas kort och handlas lite till och lagas mat och allt med ett stort leende. För visst är julen en fröjdefull tid. Frossandets tid är väl mer rätt. Vi ska glupskt kasta oss över allt från barnens julsånger till moster Beatas hembakade struvor. Och inte ett negativt ord ska komma över våra läppar. Mina är knallröda förresten. Härligt kontrastrika mot blekta tänder. Underkläderna jag får av maken matchar säkerligen. Tänk om jag fick en grönprickig one-piece istället. Något som håller mig varm. För nu ska det sparas på värmen. Mellan midnatt och sex går pannan på sparlåga. Mattor är ohygieniska. Tack och lov för billiga yllestrumpor från Ullared. För att inte missa bonusen ska jag dessutom prestera över min begåvning med bokslut och sammanfattningar. Allt detta tills jag drabbar samman med den överförfriskade grannen Bengt som ska jultomta och klämma mig på brösten. Han luktar illa. Även när han är nykter. Men han är duktig på att skotta. Det finns en positiv sak med denna tid. Det är legitimt att vara smålullig.