Jag sprang maraton varje dag
en osnitslad bana genom oförstånd
hetsad att vara mer och längre
än jag någonsin varit.

Stupade oftast innan målgång
halverade mediokra resultat
skrattade som i galenskap
åt allt och alla, utom mig själv.

Bröt stafettpinnen mitt itu
genade glatt genom det omärkta
tills någon knackade på axeln
vad fan håller du på med?

Då tog jag slut, tömd och livstrött
sökte min mörkaste plats
drog av mig skinnet, kröp ihop
och väntade på nykter vakenhet. 

Jag är hundra år i en fyrtioårings kropp
springer eller skrattar inte längre
följer utstakade leder från början till slut
och är numera nykter även om jag inte alltid är vaken.