Melodi: Jag har skrivit till min flicka/Linnéa


När man håller i en penna kan det hända att det blir
något skrivet fast man varit tyst så länge
att man tankarna i skallen måste väcka i ett lir
som man skapar när man läppjat på sitt kir…

Ty när skalden känner efter om det finns nånting däri
om där finns nåt manifest i diktarskallen
vill hon inte då erfara att den dikten är så fri
att den inte fångas kan trots god espri

Hur man  väcker skrivarlusten har jag undrat tvenne år
alltsen lunginflammationen då mig däcka’
det är grymt att ha förmågan kvar när ledan sätter spår
vore bättre då att båda kvickt förgår

Fast en smula lust ju ändå måste finnas för att få
något präntat ner, det är nog själva livet
som mig tyckes trist och grått – om himlen ändå vore blå! –
ack, jag längtar ifrån slask och rinnarpå

När man traskar kring i vinterkänga skinnaspräckt och stel
smått förvånad man då blir när argusblicken
på de andras vinterskodon blänger - se, så blank och hel! –
man normerat sin belägenhet en del…

När man länge levt vid sidan om den huvudled man ser
andra vandra på, man ofta bliver argsint
man får vända på sin tia, plåstra kängan, se alltmer
huru mången på ens varelse ser ner

Men då tänker skalden så, jag har en vacker gåva fått
(men den syns ju icke förr’n jag tar till orda)
jag kan sjunga, jag kan dikta, vrida ordet nån försmått…
mångasträngad skälver lyran – det är gott!