Du lämnade vårt kroppsbehagliga bomullsland i sovrummet, rivstartade på hallmattan med däckrök och vassa fotsteg, slog igen dörren - nycklarna skallrade.

Tog dina Eva Cassidy-plattor och min stereo, rev sommarens konsertbiljetter på kylskåpsdörren. Suddade telefonlistan.

Raderade telefonsvararmeddelandet till ett tomt elektriskt brus av ensamhet (min, bara min).

Du sa tack och hej till allt som varit du och jag.
Du sa att du behövde tid, behövde luft, behövde nya skor och vänner för allt var gammalt, utslitet och förutsägbart.

Brände våra babynamn i minnet. Inte en kyss till tack för alla dagar.

Ekot av två dörrar i mitt huvud och i trappen. Den kvällen kom du inte tillbaka, inte efteråt heller.

Nu hävdar du till mina vänner, dina vänner - mig - att du har fått den luft, de skor och vänner som du velat ha och att det inte finns plats för mig - oss - där.

Jag minns inte ditt sovmorgonsleende (söndag i sängen) men däremot din rygg när du gick.

Ändå lyckas du läcka ditt nya mobilnummer, nya telefonnummer och portkod till mig och väntar på att jag ska öppna dörrarna du slog igen.

Så -- här är jag, såhär låter min röst.

Den säger: lagt kort ligger, baby. Smell you later.