Nedanför stentrappan

vid lekparken intill kyrkogården

strök du med dina fingertoppar

över min handrygg

och sa att allt är relativt.

Gatorna till den här staden

och regnet till den här känslan

av otålighet

som letar sig in under våra hudlager.

Jag menade inte att rygga undan.

Det hade ingenting med beröring

att göra.

Ingenting med relativiteten

överhuvudtaget.

Bara känslan av

att ingenting någonsin

är riktigt så enkelt.