så står jag här
framför spegeln
och gillar inte vad jag ser

de som hade varit nära dig
fick efterhand en speciell blick

det är något
från de andra ansiktena
som jag nu ser i mitt eget

den där lite nedslagna

som om man fryser

när jag ser mig i spegeln idag
så ser jag också så där frusen ut

u t t u n n a d

jag borde inte gått in

det fanns signaler som lyste rött

men jag befann mig i ett mörkt skede
på min livsvandring

din dörr var öppen
och det skimrade ett lockande ljus därinne

jag försökte värma mig
(du såg ju aldrig frusen ut)
men det var kallt därinne

[måste det till en kall och syrefri rymd
för att ljuset från stjärnorna ska synas?]
 
det som bländade mig där inne 
var din narcissistiska stjärna
som närdes av utslitna själar

en vind drog genom de öppna dörrarna
("de är bra att ha!")

och jag såg inte lögnernas legio 
som skötte de automatiska dörröppnarna 

[...]

döden har sina mementon

det syns i spegeln idag


jag sluter min ögon

och minns:

det är något märkligt
med den verkliga sanningen

den viskar nästan alltid ohörbart

men när man väl hör den
så värmer den mer än något annat