Ännu ett tåg och jag rör mig österut

medan solen går mot väster.

Fåglarna utanför fönstret

flyger lågt över fälten nu,

där säden redan börjar gulna.

Jag tänker att hösten är underskattad

och att alla dina dagar är snyggdagar.

Två flygplan ritar streck mellan molnen,

en berättelse om förbindelser i blått och vitt.

Jag tänker att det finns så mycket skog,

så många sjöar och snart är jag hos dig.

Naturen har verkligen fattat det här

med det gyllene snittet.

Det är så uppenbart så här i förbifarten

en fredag i slutet av augusti.

Vi närmar oss Katrineholm nu,

staden där en tant en gång oroade sig

över att jag inte åt ordentligt.

Helt enkelt absurditeten i detta.

Då var det vår, en tidig förmiddag,

och jag vill dela allt med dig.