närhet är en chimär och vissa spelar spelet bättre än andra. han ler när han säger att jag är rädd för min aggressivitet och att det blir en dragkamp inom. jå, jag tänker den är som en grotesk sminkning hos en omogen tonåring. jå, jag är rädd för den, den är ful och smutsig. som jag blir då. han säger att jag ska använda min kraft och låta mig styras av min inre kompass och att det aldrig finns en risk för att jag ska gå över gränsen, och om jag gör det så får jag veta det. han säger att jag har en ovanlig inneboende styrka, och just i det ögonblicket han säger det så tror jag honom.

ibland tänker jag att nätterna är värst och ibland tänker jag att morgonen är svårast och ibland tänker jag att de stunder jag inte är sysselsatt är jävligast. jag sitter för andra gången på kort tid och dricker en svart kaffe med en liten bit mörk choklad på ett oansenligt fik på söder nära Axel Landquist Park och tänker att det lugn jag känner här är ovanligt, från oro, ångest och sorg finner jag en väg ut. utan yttre hjälpmedel som mobiltelefoner eller andra mänskor. jag finner det i botten av mig själv och det kaffe jag dricker varmt och starkt.

han säger att jag behöver stå ut med hierarkin och att mina värderingar om allas lika värde kan samspela med rollerna vi har. han säger att jag ska ta min plats, och jag tror honom.

armbandet i brunt och grönt från peru i en papperspåse i min väska ligger fint.