jag tänker det finns en befrielse, en nåd, en bön att stilla be, en kapitulation, en väg från, en väg till –

och bönehus med blå dörrar på kullar på en ö tillhörande grekland, lavastränder med sand svartare än synd och krimskrams i rader av små öppningar längs gränderna. körde vi motorcykel och lät vinden ta för sig i ett långt hår, lade vi oss på en strand och lät tiden passera, och saft av vattenmelon rann mellan brösten på en ung och otillräcklig mänska som aldrig vart söder om byske, eller jo, den gången vi dansade limbo efter ingripande av österrikisk polis, mer lik gestapo, hotat att bura in en nyfunnen vän, min knackiga tyska räddade oss då. samlar mod och håller emot. håller håller håller, mot. räknar inte längre sömnlösa nätter i förtvivlan och bön om ett slut, en ände. Nåd. finns den. längs vägen börjar även den trogne tvivla, sätter skördemått i bröstet för ett annat år, och vet att det inte kommer.

-

jag tänker att det finns en nåd, en bön att stilla be, en befrielse, en väg från, en väg till, en kapitulation -