Jag vägrar att vara den som vrids som en våt trasa, den som krälar längs gruset och smutsar blodet, den som förnedrar sig över det ändlösa vemodet, det tunga, dystra sinnet. Det mörka blodet. Det är inte jag. Jag är ljus och svärta, jag är sång och tystnad, jag är galenskap och svårmod, jag är både och. Aldrig antingen eller. Och min kropp väger tungt mot jorden där armarna ligger utsträckta och fångar upp en annan hand och visst finns den. Samhörigheten. Visst känns den. Förtroligheten. Visst begriper vi att vi är allt detta. Och lite till.

Idag är jag en stark, imorgon är jag en svag och dricker starkt och låter mig ledas, förledas, av behoven. Jag vet inte om jag behöver det jag söker eller om jag söker det jag behöver. Idag är jag en stor, imorgon en liten.

Och jag vägrar; att fogas, att ljugas för, att ledas. För.