Hunger är längtan och jag undrar om kalvfärsbiff synkar med sushi och vänder du om när du vet att jag bor i ett halvvägshus bland trashankar och syndernas förlåtelse. Jag super som en karl och åtrår som en cinderella och väcks du mitt i timmen mellan varg och räv så är jag den som sitter ovan. Driver likt en flaskpost med en enda önskan, att bli öppnad. Du säger du kan inte vara den.

Du var. Den.

När strömmen går sin väg och jag inte vill följa längre så fattar jag fler beslut på tio dagar än jag gjort på flera år känns det. Och visst är jag obekväm, välkommen säger hon. Ler och säger det igen. Det finns rum, det finns tid, det finns kärlek i den by jag kommer till. Jag är på väg. Jag vandrar, jag söker det jag behöver, jag behöver det jag söker.

Lycka, är tillit. Är tröst, är förtrolighet, är samhörighet, är längtan, är bekräftelse, är samtal, är upplevelser, är närhet, är smaker, är värme, är glädje, är samlag, är tystnad i ro, är rörelse, är kraft, är vilja väl, är sorg, är närvaro, är

Allt. Som gör mig mänsklig.

Och när dagen bjuder strömlöshet och jag tänder ljus där ingen ser och när jag lämnat mitt arbete med stolthet och när jag steker kycklingen till mina tonåringar och när jag läser ur en bok som tilltalar mig och när jag språkar med min syster över telefonen och när jag går i gräset med bara fötter för att hämta tidningen jag inte hann läsa på morgonen så vet jag. Jag är. Just det här.