Det är slut nu, jag har ljugit mig genom en höst och en vinter och en vår och en sommar och nu är det slut. Jag tänker inte ljuga mer. Jag är en fri. Jag är en dragare, jag har satt mig i maktposition och jag tror ni gillar det. Spannet jag har framför mig är en samling vildhästar, stolta, frustande, oändligt vackra i sin kraft, sin smidighet och sina muskler som spelar under den blanka huden. Skulle jag gå före vore jag galen, jag håller tyglarna och visar vem som bestämmer. När vilan kommer är det jag som klappar, ryktar och borstar bort dammet från de smutsiga vägarna, jag fyller hoarna med friskt vatten och hö som räcker. En kyss i nacken på var och en,

Det karga finns där som det blommande, som brinnande och sanddynor och eldflugor i en svart natt, det ljuva finns där som det strama, som lavendel och mandarinträd och oansenliga tussilago i ett grusigt dike.

Det är bra nu, jag har nogsamt penetrerat alla stunder, vägt om det sanna och riktiga och vridit mig runt min egen kärna för att finna alla felen. Jag är en fri. Jag är stundom en idiot och känslostyrd och en narr och en fåne och jag söker svaren i bottnande av mitt själv. Det är nog nu, det gäller bara att få henne att förstå det,

en kyss med en intelligent mun,

en indragning i en famn vart sjunde steg,

det är slut nu.