En vit rosett och en kvinna i ett knä som ser ut som en hybrid, ett barn, en mamma, en kvinna. Fast liten, sittande i en mans knä. Han tittar åt ett annat håll, hon tittar åt ett annat håll, med en hand på hans kind, hans hand på hennes höft. En text i vitt bland det grå, framträdande, som ett eget spel i en annan del av det menade, det sagda, det skrivna, och hon säger handling, livet belönar handling, vi tolkar handling, inte ord. Orden är förvrängbara, kan tas tillbaka, kan meningsändras efter behov. Handling! Oåterkalleligt.

Blommorna ur ett sköte, ur en vagina från urkvinnan, som en sanning i sig. Jag låter mig ledas genom, från förälskelse till förnekelse, till avstånd och snårskog där barren river ansiktet rött, sår. Igt. Hon spänner bågen för kärlek och tillit.

Finns där då en krigare, den sanna naturen hos henne, en överlevare, varats dårskap och förbannelse. Och nog undrar hon hur många gånger han legat, hur många han älskat, hur leendena tagit sig väg och vilken som är nästa stig att vandra barfota med kittlingar på huden.

Drömmer alla om andetag famnade i förlust och slår ackorden alltid lika mjuka mot fingertopparna när spelmannen gråter. Jag ryggar ibland och lutar mig mot ibland och jag vet aldrig vilket.

Hon blandas och sörjer. Vem är apan och vem är gårdsmusikant. Ser man det på hatten.

Kan det finnas en sanning där taget släpper och andningen lugnar och den nakna kroppen får ro. Det stiger vatten som klarar ur en bäck i en fåra högt uppe långt borta i ett land ingenstans och det är grönt. Jag ser det tydligt och hon vet att det är drickbart. Hon tror det renar en sotad lunga, jag vet att det bara lindrar tillfälligt. Jag vet att det inte finns någon bot. Det får bara nötas sakta bort, lindras endast genom smärtan.

Sen kan man färga håret, klippa naglarna, skriva en dikt och jobba arslet av sig.

För vad.