Dubbla upp och gör det enkla av, treenighet och sjuarmade gyllene, huvud som huvud och höftad. Jag tystar mig för det sirliga, viker av för det broderade i gyllne tråd och knäböjer för tvättade fötter som vågar gå sin väg. Formen och riktningen blir viktiga när känslan ska stämma med sinnet och kroppen och tankarna. Förnuft. Också. Oförnuft är liv och inte liv och lust och okänsla och små steg fram i rätt land är nog så. Nog så gott.

Och om man nu ska tatuera sin lekamen så finner jag att alltid vetat hur den ska se ut nu när jag hittar min väg i maklig takt och börjar säga nej och ja och vänta, inga kanske. Kanske är ett gräsligt ord. Jag tål mindre och det är mer värt. Jag reser och drar fingrarna genom håret en sista gång.

Vankla aldrig, vackla där du måste, vackra alltid.